Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/318

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
575
ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS

dem, att det var något ovanligt på färde, och de frågade henne vad som stod på. Åsa svarade inte ett ord, men de andra barnen skreko ut med hög röst vart hon ämnade sig. Då tyckte några av arbetarna, att detta var så modigt handlat av ett barn, att de följde med för att se hur det skulle gå för henne.

Åsa gick till kontorsbyggnaden, där disponenten brukade sitta vid sitt arbete ända till denna tid. När hon kom in i förstugan, slogs dörren upp, och disponenten stod framför henne med hatt på huvudet och käpp i handen, färdig att gå upp till sin middag i disponentbostaden. »Vem vill du tala med?» frågade han, när han såg den lilla flickan, som kom så högtidlig med silkeduk och hoprullad näsduk. — »Jag ville tala med disponenten själv,» sade Åsa. — »Jaså, kom in då!» sade disponenten och drog sig inåt rummet. Han lät dörren stå öppen, för han kunde inte tro, att flickan hade något långt ärende. På så sätt kom det sig, att de, som hade följt efter Åsa gåsapiga och nu stodo i förstugan och på trappan, fingo höra vad som sades inne på kontoret.

När Åsa gåsapiga hade kommit in dit, rätade hon på sig för det första, sköt tillbaka huvudduken och såg upp till disponenten med sina runda barnaögon, som blickade så allvarligt, att det skar en i hjärtat. »Det är så, att lille Mats är död,» sade hon, och rösten darrade, så att hon inte kom längre. Men nu förstod disponenten vem han hade att göra med. »Jaså, du är den flickan, som vill ställa till med den stora begravningen,» sade han vänligt. »Det ska du inte bry dig om, barn. Det blir för dyrt för dig. Om jag bara hade fått höra det förut, skulle jag genast ha avstyrt det.»

Det ryckte i flickans ansikte, och disponenten trodde, att hon skulle börja gråta, men i stället sade hon: »Jag skulle fråga om jag får berätta disponenten något om lille Mats.»