är kanske en, som jagas av mörka tankar, så att han inte kan hålla ut vid arbetet. Vad är det för en far för henne att få?»
Medan Ola sade detta, hade metaren gått uppåt strandbrädden. »Vart ska du gå?» frågade lappen. — »Jag ska gå och se på fosterdottern din, Ola.» — »Det är bra,» sade lappen. »Kom och se på henne! Jag tänker du ska tycka, att det är en god dotter jag får.»
Svensken gick fram med sådan hast, att lappen knappt nog kunde följa honom. Efter en stund sade Ola till sin kamrat: »Jag kan just påminna mig, att hon heter Åsa Jonsdotter, flickan, som jag vill ta opp.» Den andre skyndade bara på stegen, och gamle Ola Serka var så belåten, att han hade velat storskratta. När de hade gått så långt, att de sågo kåtorna, sade Ola ännu ett par ord. »Hon har kommit hit till Samefolket för att söka efter sin far och inte för att bli min fosterdotter, men om hon inte finner fadern, då vill jag gärna behålla henne i kåtan.» Den andre skyndade framåt med än större hast. »Jag kunde väl tro, att han skulle bli rädd, när jag hotade att ta opp hans dotter bland Samefolket,» sade Ola för sig själv.
När karlen från Kiruna, som hade rott Åsa gåsapiga över till lapplägret, vände tillbaka fram på dagen, hade han med sig i båten två människor, som sutto tätt bredvid varandra på toften och höllo varandra troget i hand, som om de aldrig mer ville skiljas. De voro Jon Assarsson och hans dotter. Båda voro olika mot vad de hade varit för ett par timmar sedan, för Jon Assarsson såg mindre böjd och trött ut, och hans ögon blickade klara och goda, som om han nu hade fått svar på det, som så länge hade ängslat honom, och Åsa gåsapiga såg sig inte omkring så där klokt och vaksamt, som hon hade brukat göra. Hon hade fått någon stor att stödja sig vid och lita på, och det tycktes, som om hon skulle hålla på att bli barn igen.
