XLVI.
MOT SÖDER! MOT SÖDER!
Pojken satt på den vita gåskarlens rygg och red fram högt uppe i skyn. Trettien vildgäss flögo i ordnad fylking raskt mot söder. Det brusade i fjädrarna, och de många vingarna piskade luften med ett sådant vinande, att man knappt kunde höra sin egen röst. Akka från Kebnekajse flög i spetsen, och efter henne följde Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi, Mårten gåskarl och Dunfin. De sex unggässen, som ledsagade flocken förra hösten, hade nu lämnat den för att sköta sig själva. I stället förde de gamla gässen med sig tjugotvå gässlingar, som hade växt upp i fjälldalen denna sommar. Elva flögo till höger och elva till vänster, och de gjorde sitt bästa för att hålla jämna avstånd mellan varandra liksom de stora.
De stackars ungarna hade aldrig förr gjort någon långtur, och i början hade de svårt att följa med på den snabba färden. »Akka från Kebnekajse! Akka från Kebnekajse!» ropade de i jämmerfull ton. — »Vad står på?» frågade förargåsen. — »Våra vingar har tröttnat att röra sig. Våra vingar har tröttnat att röra sig,» skreko ungarna. — »Det går bättre, ju längre ni håller på,» svarade förargåsen och saktade inte farten det minsta, utan fortsatte som förut. Och det tycktes verkligen, som om hon skulle få rätt i vad hon hade sagt, för när gässlingarna hade flugit ett par timmar, klagade de inte mer över trötthet. Men i fjälldalen hade de varit vana
