under de långa kvällarna och de sena mornarna för den, som inte var i stånd att sova precis lika länge, som solen var borta från himmelen.
Nu hade äntligen gässlingarna fått sina vingar fullväxta, så att resan söderut hade kunnat börja, och pojken var så glad, att han både skrattade och sjöng, där han red på gåsryggen. Se, det var inte bara därför, att det var mörkt och kallt och ont om mat, som han längtade från Lappland, utan det var allt för något annat också.
De första veckorna, som han hade varit där, då hade han visst inte längtat. Han hade tyckt, att han aldrig hade varit i ett så vackert och härligt land, och han hade inga andra bekymmer haft än att hindra myggsvärmarna från att äta upp honom. Pojken hade inte haft mycket sällskap av Mårten gåskarl, för den store vite tänkte bara på att vaka över Dunfin och vek inte ett steg från henne. Men däremot hade han hållit sig till den gamla Akka och till Gorgo, örnen, och de tre hade fördrivit många glada timmar med varandra. Fåglarna hade tagit honom med på långa färder. Pojken hade stått på toppen av det snöklädda Kebnekajse och sett ner på jöklarna, som utbredde sig nedanför den branta, vita käglan, och han hade besökt många andra högfjäll, som just inte ofta ha blivit trampade av människofötter. Akka hade visat honom undangömda dalar ibland bergen och låtit honom se ner i klipphålor, där varghonorna uppfödde sina ungar. Det var också klart, att han hade gjort bekantskap med de tama renarna, som betade i stora skaror på stranden av det sköna Torne träsk, och att han hade varit nere vid Stora Sjöfallet och hälsat björnarna, som bodde där i trakten, från deras fränder i Bergslagerna. Vart han hade kommit, hade det varit grant och ståtligt land. Han var bra glad, att han hade fått se det, men inte hade han just velat bo där. Han måste medge, att Akka hade rätt, när hon sade, att det här landet kunde de svenska nybyggarna gärna lämna i fred och överlåta det åt björnarna och vargarna och renarna och vildgässen och
