att äta hela dagen igenom, och det dröjde inte, förrän de började längta efter mat.
»Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!» ropade unggässen med ömklig röst. — »Vad står nu på?» frågade förargåsen. — »Vi är så hungriga, att vi inte orkar flyga längre,» skreko ungarna. »Vi är så hungriga, att vi inte orkar flyga längre.» — »Vildgäss ska lära att äta luft och supa vind,» svarade förargåsen och gjorde inte något uppehåll, utan fortsatte som förut.
Det tycktes nästan, som om ungarna skulle ha lärt sig att leva av luft och vind, för när de hade flugit en stund, klagade de inte mer över hunger. Vildgåsflocken var ännu kvar uppe i fjällen, och de gamla gässen ropade ut namnen på alla bergtoppar, som de foro förbi, för att de unga skulle få lära sig vad de hette. Men när de hade hållit på en stund med att ropa: »Detta är Porsotjokko, detta är Sarjektjokko, detta är Sulitelma,» blevo ungarna otåliga på nytt.
»Akka, Akka, Akka!» ropade de med hjärtslitande röst. — »Vad står på?» frågade förargåsen. — »Vi får inte rum med flera namn i våra huvuden,» skreko ungarna. »Vi får inte rum med flera namn i våra huvuden.» — »Ju mera, som kommer in i ett huvud, desto bättre rum blir det,» svarade förargåsen och fortsatte att ropa ut de märkvärdiga namnen på samma sätt.
Pojken tänkte för sig själv, att det var på tiden, att vildgässen begåvo sig mot söder, för det hade kommit så mycket snö, att marken låg vit, så långt som han kunde se. Det stod inte heller till att förneka, att de hade haft det ganska ruskigt i fjälldalen den sista tiden. Regn och storm och tjocka hade följt på varandra utan uppehåll, och om det någon gång hade klarnat, hade det genast blivit fryskallt. Bär och svamp, som pojken hade levat av under sommaren, hade frusit eller ruttnat, så att han till sist hade måst äta rå fisk, och det tyckte han mycket illa om. Dagarna hade blivit korta, och det hade allt varit långsamt och tråkigt
