hade det. Han tog genaste vägen mot hans marker och skyndade framåt med nosen mot jorden. När han kom till trädroten, där han förra året hade råkat Hjälplös, låg denne åter därnere och kallade på honom. »Har du talat om för Gråfäll vad jag sade till dig, sist vi råkades?» frågade snoken. Karr bara gläfste och försökte komma åt honom. »Gör det i alla fall!» sade ormen. »Du ser ju, att människorna inte vet någon bot mot förhärjelsen.» — »Ja, inte du heller,» svarade Karr och sprang vidare.
Karr fann Gråfäll, men älgen var vid så dystert lynne, att han knappast hälsade. Han började genast tala om skogen. »Jag vet inte vad jag ville ge till, om det här eländet upphörde,» sade han.
»Då ska jag väl tala om för dig, att du lär kunna rädda skogen,» sade Karr och framförde nu snokens hälsning. — »Om det vore en annan än Hjälplös, som lovade detta, skulle jag genast gå i landsflykt,» sade älgen. »Men hur skulle en fattig snok kunna ha sådan makt?» — »Det är förstås bara skryt,» sade Karr. »Snokar vill alltid låtsa, som om de visste mer än andra djur.»
När Karr skulle gå hem, följde Gråfäll honom till vägs. Karr hörde då hur en trast, som satt i en grantopp, började ropa: »Där går Gråfäll, som har förstört skogen! Där går Gråfäll, som har förstört skogen!»
Karr trodde, att han inte hade hört rätt, men bara en liten stund därefter kom en hare kilande över stigen. När haren såg dem, stannade han, klippte med öronen och ropade: »Här kommer Gråfäll, som har förstört skogen!» Sedan kilade han bort, så raskt han kunde.
»Vad menar de med det där?» frågade Karr. — »Jag vet inte rätt,» sade Gråfäll. »Jag tror, att småfolken i skogen är missnöjda med mig, därför att det var jag, som rådde till att vi skulle söka hjälp av människorna. De har fått alla sina gömställen och boplatser förstörda, när underskogen blev borthuggen.»
