Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
290
KARRS OCH GRÅFÄLLS SAGA

över hundra man varje dag gingo inne i skogen och arbetade för att rädda den från förödelse. De fällde skogen, där den var som mest skadad, rensade bort underskogen och togo undan de lägsta grenarna, för att larverna inte så lätt skulle kunna krypa från träd till träd. De höggo upp breda gator omkring den skadade skogen och lade ut limstrukna stänger, för att larverna skulle stängas inne där och inte kunna tränga över på nya områden. Sedan detta var gjort, började de lägga limringar runt om trädstammarna. Det var meningen, att man på det sättet skulle hindra larverna att komma ner ur träd, som de redan hade kalätit, och tvinga dem att stanna, där de voro, och svälta ihjäl.

Människorna höllo på med dessa arbeten långt inpå våren. De voro helt förhoppningsfulla och väntade nästan med otålighet på att larverna skulle komma ut ur äggen. De voro vissa om att de hade gärdat in dem så väl, att de allra flesta måste dö av hunger.

Så kommo larverna i början av sommaren och voro mångdubbelt flera, än de hade varit förra året. Men det gjorde ju ingenting, om de bara voro instängda och inte kunde skaffa sig tillräckligt att äta.

Men härmed gick det inte riktigt så, som man hade hoppats. Det var nog larver, som fastnade på limstängerna, och det var hela hopar, som blevo hindrade av limringarna och inte voro i stånd att komma ner från träden, men inte kunde någon säga, att larverna voro instängda. De voro utanför stängslet, och de voro innanför. De voro överallt. De kröpo på landsvägarna, på gärdsgårdarna, uppåt stugväggarna. De vandrade ut över Fridskogens område och in på andra trakter av Kolmården.

»De slutar inte, förrän all vår skog är förstörd,» sade människorna. De voro i den största ängslan och kunde inte gå in i skogen utan att få tårar i ögonen.

Karr vämjdes så vid allt detta, som kröp och gnagde, att han knappt kunde förmå sig att gå utom dörren. Men en dag tyckte han, att han borde gå och höra hur Gråfäll