Jämtland, har jag aldrig... — »Har du hört sagor om Jämtland?» ropade den unga flickan och gav sig inte en gång tid att låta honom tala till punkt. »Då ska du tala om dem genast. Det kan aldrig passa bättre än häroppe, där man ser hela landet.»
Alla de andra stämde in med henne, och deras kamrat var inte alls svårbedd, utan började genast.
SAGAN OM JÄMTLAND.
På den tiden, då det ännu fanns jättar i Jämtland, hände det en gång, att en gammal bergrese stod på gården utanför sin bostad och ryktade sina hästar. Bäst som han höll på härmed, märkte han, att hästarna började darra av ängslan. »Vad är det åt er, hästarna mina?» sade jätten och såg sig omkring för att ta reda på vad det var, som hade skrämt djuren. Han kunde varken upptäcka björnar eller vargar i närheten. Det enda han fäste sig vid var, att en vandrare, som inte på långt när var så stor och grov som han själv, men som i alla fall var ganska reslig och tycktes ha goda kroppskrafter, höll på att klättra uppför stigen, som ledde till hans fjällstuga.
Den gamla bergresen hade inte förr fått syn på vandraren, än han började darra från huvud till fot på samma sätt som hästarna. Han gav sig inte tid att sluta arbetet, utan skyndade in i storstugan till jättekvinnan, som satt och spann blånor på en slända.
»Vad står på?» sade hustrun. »Du är lika blek som ett snöfjäll.» — »Skulle jag inte vara blek?» sade jätten. »Det kommer en vandrare på vägen, som likaså säkert är Asa-Tor, som du är min hustru.» — »Detta var ju inget kärkommet främmande,» sade jättehustrun. »Kan du inte förvända synen på honom, så att han tar hela gården för ett fjäll och går vår dörr förbi?» — »Det är för sent att öva den trollkonsten,» svarade jätten. »Jag hör honom
