Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/346

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
603
MOT SÖDER! MOT SÖDER!

skjuta opp grinden och träda in på gården.» — »Då vill jag råda dig, att du håller dig undan och låter mig ensam ta emot honom,» sade jättekvinnan raskt. »Jag ska försöka ställa det så, att han inte kommer så brått igen och hälsar på hos oss.»

Detta syntes jätten vara ett över måttan gott förslag. Han gick in i lillkammaren, medan hustrun satt kvar på kvinnobänken i storstugan och spann så lugnt, som om hon inte visste av någon fara.

Nu är att märka, att på den tiden såg det helt annorlunda ut i Jämtland än i våra dagar. Hela landet var inte annat än en stor, platt bergvidd, som låg så naken och kal, att det inte en gång kunde växa granskog på den. Där fanns inte sjö, inte flod, inte mark, där plog kunde gå fram. Inte ens de fjäll och bergklumpar, som nu ligga spridda över landet, funnos där då, utan de stodo alla uppradade långt borta i väster. Människorna kunde inte leva någonstans inom hela det vida området, men jättarna trivdes där så mycket bättre. Det torde inte ha varit utan deras vilja och åtgöranden, som landet låg så öde och ogästvänligt, och det var nog på goda grunder, som bergresen kände sig ängslig, när han såg Asa-Tor nalkas hans stuga. Han visste, att asarna inte älskade dem, som spredo omkring sig köld, mörker och ödslighet och hindrade jorden från att bli rik, fruktbar och prydd med människoboningar.

Jättekvinnan behövde inte vänta länge, förrän fasta steg hördes på gården och densamme vandraren, som jätten hade sett på vägen, ryckte upp dörren och trädde in i stugan. Den främmande stannade inte vid dörren, som färdemän brukade, utan han gick genast fram mot kvinnan, som satt vid gavelväggen längst borta i rummet. Men med den vandringen gick det så, att när han tyckte sig ha gått en god stund, var han bara kommen ett litet stycke från dörren och hade ännu långt kvar till eldstaden, som låg i mitten av rummet. Han tog ut stegen längre, men när han hade gått än en stund, förekom det honom, som om