Kvinnan tog nu ett väldigt mjödhorn och begav sig till rummets innersta vrå, där mjödtunnan låg. Inte heller denna syntes gästen särdeles betydlig, men när kvinnan drog ur tappen, störtade mjödet ner i hornet med ett dån, som om ett helt vattenfall hade kommit in i rummet. Hornet var snart fyllt, och husmodern ville sätta tappen i tunnan. Men detta lyckades henne inte. Mjödet brusade fram med fart, slungade tappen ur hennes hand och strömmade ner på golvet. Jättekvinnan gjorde ett nytt försök att sätta i tappen, men misslyckades åter. Då kallade hon främlingen till hjälp. »Du ser, att mjödet rinner bort för mig, Handfaste. Kom hit och sätt tappen i tunnan!» Gästen skyndade genast fram för att hjälpa. Han tog tappen och sökte tvinga in den i hålet, men mjödet sköt åter ut den, kastade den långt framåt rummet och fortfor att översvämma golvet.
Gång på gång gjorde Handfaste om försöket, men det ville inte lyckas honom, och han kastade tappen ifrån sig. Hela golvet stod nu täckt av mjöd, och för att få det drägligare i stugan företog sig den främmande att rita upp djupa fåror, där mjödet kunde flyta. Han gjorde vägar för mjödet i hårda berghällen, såsom barn om våren göra vägar i sanden för snövattnet, och här och där stampade han med foten upp djupa hålor, där vätskan kunde samla sig. Jättekvinnan stod tyst under tiden, och hade gästen blickat upp till henne, torde han ha sett, att hon med häpnad och förskräckelse såg på arbetet. Men när han väl var färdig, sade hon med gäckande röst: »Jag tackar dig, Handfaste. Jag ser, att du gör, så gott du kan. Husbonden brukar eljest hjälpa mig att sätta i tappen. Det är inte att begära, att alla ska äga hans styrka, men när du inte rår med detta, tycks det mig bäst, att du genast drar dina färde.» — »Inte vill jag gå, förrän jag har framfört mitt ärende,» sade den främmande, men han såg skamsen och nedslagen ut. — »Slå dig då ner där på bänken,» sade kvinnan, »så ska jag sätta grytan på elden och koka gröt åt dig!»
