Husmodern gjorde, som hon hade sagt. Men när gröten var nästan färdig, vände hon sig till gästen. »Nu märker jag, att mjölet håller på att ta slut, så att jag kan inte få gröten stadig nog. Skulle du orka att vrida omkring kvarnen, som står bredvid dig, ett par slag? Det ligger säd mellan stenarna. Men du får ta i med alla krafter, för kvarnen går just inte lätt.»
Gästen lät inte länge bedja sig, utan försökte vrida handkvarnen. Den syntes honom inte vara särdeles stor, men när han fattade om handtaget och ville föra stenen runt, gick den så trögt, att han inte kunde rubba den. Han måste använda hela sin styrka och förmådde ändå inte draga den mera än ett varv.
Jättekvinnan såg på under häpen tystnad, så länge som han arbetade. Men när han lämnade kvarnen, sade hon: »Nog brukar jag få bättre hjälp av min husbonde, när kvarnen inte vill gå runt. Men ingen kan begära, att du ska göra mera, än du har krafter till. Ser du nu inte själv, att det vore bäst för dig att undvika att råka den, som kan mala så mycket han vill på den här kvarnen?» — »Jag tror nog ändå, att jag vill invänta honom,» sade Handfaste och talade rätt lågmält och saktmodigt. — »Sätt dig då i lugn borta på bänken, medan jag gör i ordning en god bädd åt dig,» sade jättekvinnan, »för du lär nog bli tvungen att stanna här över natten!»
Hon bäddade med många bolstrar och dynor och önskade gästen en god sömn. »Jag är rädd för att du ska finna bädden väl hård,» sade hon, »men min husbonde vilar på ett sådant läger var natt.»
När nu Handfaste ville sträcka ut sig på bädden, kände han så många knölar och ojämnheter under sig, att det inte var tanke på att sova. Han försökte att vrida och vända sig, men kunde inte få trevnad i bädden. Han tog sig då för att kasta ut sängkläderna, en dyna hit och ett bolster dit, och sedan sov han i god ro ända till morgonen.
