Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/350

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
607
MOT SÖDER! MOT SÖDER!

Men när solen sken in genom takgluggen, reste han sig och lämnade jätteboningen. Han vandrade över gårdsplanen ut genom grinden och sköt igen den efter sig. Med detsamma stod jättekvinnan bredvid honom. »Jag ser, att du ämnar gå din väg, Handfaste,» sade hon. »Det var nog också ditt bästa råd.» — »Om din husbonde kan sova på en sådan bädd, som du har rett åt mig i natt,» sade Handfaste buttert, »vill jag inte träffa honom. Han måste vara en man av järn, som ingen kan rå på.»

Jättekvinnan stod och lutade sig mot grinden. »När du nu är utanför min gård, Handfaste,» sade hon, »så vill jag berätta dig, att din färd opp till oss jättar inte har varit så föga berömlig, som du själv tycks tro. Det var inte underligt, att du fann vägen lång genom vår stuga, för det var hela den bergvidd, som kallas Jämtland, som du gick fram över. Inte heller var det märkvärdigt, att du hade svårt att sätta tappen i tunnan, för det var allt det vatten, som forsar ner från snöfjällen, som strömmade emot dig. Och när du ledde vattnet fram över vårt stuggolv, skapade du fåror och fördjupningar, som nu är älvar och sjöar. Det var inte något litet prov på styrka du gav, när du vred kvarnen ett varv, för mellan stenarna låg det inte sädeskorn, utan kalksten och skiffer, och med det enda varvet malde du så mycket, att hela bergvidden har blivit betäckt med god och fruktbar jord. Att du inte kunde ligga i den bädd, som jag hade rett åt dig, förvånar mig inte heller, för jag hade bäddat den med stora, kantiga fjälltoppar. Dessa har du nu kastat ut över halva landet, och kanske att människorna inte blir så tacksamma för detta som för det andra du har gjort. Jag bjuder dig nu farväl, och jag lovar dig, att jag och min husbonde ska flytta härifrån till en ort, dit du inte så lätt kan komma och hälsa på oss.»

Allt detta hörde vandraren med växande vrede, och när jättekvinnan hade talat ut, grep han efter en hammare, som han bar i bältet. Men innan han ännu hade hunnit lyfta den, var kvinnan försvunnen, och där jättegården