Också om han hade varit mera skådelysten, hade han inte haft mycket att se på, för i norra Värmland finns inte annat än stora, enformiga skogar, genom vilka Klarälven slingrar, smal och rik på forsar. Här och där syns en kolmila, ett svedjefall eller ett par låga, skorstenslösa stugor, där det bor finnar. Men i allmänhet har skogen en sådan utbredning, att man kan tro sig vara långt uppe i Lappland.
Vildgässen slogo ner på ett svedjefall tätt vid Klarälvstranden, och medan fåglarna gingo där och betade frisk, nyuppkommen höstråg, hörde pojken skratt och glam inifrån skogen. Det var sju raska karlar, som kommo gående med ränsel på ryggen och yxa över skuldran. Den dagen längtade pojken obeskrivligt efter människor, och han blev riktigt glad, när de sju arbetarna lossade sina ränslar och kastade sig ner på älvstranden för att vila.
De pratade oupphörligt, och pojken låg bakom en tuva och gladde sig åt att höra människoröster. Han fick snart reda på att de voro värmlänningar, som ämnade sig upp till Norrland för att söka arbete. Det var muntert folk, och de hade mycket att tala om, därför att de hade arbetat på många olika orter. Men mittunder samspråket råkade en av dem säga, att fastän han hade varit överallt i Sverige, hade han inte sett någon trakt, som var vackrare än Nordmarken borta i västra Värmland, där han var hemma.
»Det vill jag ge dig rätt i, om du bara säger Fryksdalen, där jag är hemma, i stället för Nordmarken,» inföll en av de andra. — »Jag är från Jösse härad,» sade en tredje, »och jag kan säga er, att där är det vackrare än både i Nordmarken och Fryksdalen.»
Det visade sig nu, att alla sju karlarna voro från olika delar av Värmland, och att var och en ansåg, att hans hemtrakt både var vackrare och bättre än de andras. Det uppstod häftigt gräl om detta, och ingen var i stånd att övertyga de andra, att han hade rätt. Det såg nästan ut, som om de skulle bli riktiga ovänner, då en gubbe med långt,
