över Karr. Han hade blivit gammal, utan att han hade märkt det. Han mäktade inte en gång bita ihjäl en snok. Han var inte i stånd att befria sin vän Gråfäll från hans fiende.
HÄMNDEN.
En eftermiddag slogo Akka från Kebnekajse och hennes flock ner vid stranden av en skogssjö. De voro ännu kvar på Kolmården, men de hade lämnat Östergötland och befunno sig nu i Jönåkers härad i Sörmland.
Våren var efterbliven, såsom den brukar vara i bergstrakter, och isen täckte hela sjön så när som på en rand öppet vatten utmed land. Gässen störtade sig genast i vattnet för att bada och leta efter föda, men Nils Holgersson hade på morgonen tappat sin ena träsko, och han begav sig in bland alar och björkar, som växte på stranden, för att söka efter något, som han kunde binda om foten.
Pojken fick gå tämligen långt, innan han fann något användbart, och han såg sig oroligt omkring, för han tyckte rakt inte om sig i skogen. »Tacka vet jag då slätten eller sjön,» tänkte han. »Där kan man se det, som man går till mötes. Om det vore en bokskog, ginge det väl ändå an, för där ligger marken nästan bar, men sådana här björkskogar och granskogar, som är så ovägade och vilda, begriper jag inte hur folk kan tåla sig med. Om det vore jag, som ägde det här, skulle jag hugga bort alltihop.»
Till sist fick han syn på ett stycke näver och stod just och passade det på foten, när han hörde ett prassel bakom sig Han vände sig om och såg, att en orm kom skjutande genom riset rätt emot honom. Den var ovanligt lång och tjock, men pojken såg strax, att den hade en vit fläck på vardera kinden, och blev stående stilla. »Det är ju bara en snok,» tänkte han. »Den kan väl inte göra mig något.»
Men i nästa ögonblick fick han en så kraftig stöt för bröstet av ormen, att han föll omkull. Pojken kom på fötter
