Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
296
KARRS OCH GRÅFÄLLS SAGA

i all hast och sprang undan, men ormen förföljde honom. Det var risig och stenig mark, och pojken kom inte synnerligen raskt undan, utan hade ormen tätt i hälarna.

Plötsligen såg pojken rätt framför sig en stor sten med branta sidor, och han gav sig till att klättra uppför den. »Hit måtte väl inte snoken kunna komma efter mig,» tänkte han, men när han väl var uppe och vände sig om, såg han, att ormen försökte följa efter honom.

Tätt bredvid pojken, på toppen av blocket, låg en annan sten, nästan rund och så stor som ett manshuvud. Den låg alldeles lös på en smal kant. Det var obegripligt, att den hade blivit liggande kvar där. När ormen kom närmare, sprang pojken bakom den runda stenen och gav den en stöt. Den rullade ner rätt på ormen, drog honom med till marken och blev liggande över ormhuvudet.

»Den där skötte sin sak bra,» tänkte pojken och drog djupt efter andan, när han såg hur ormen gjorde ett par häftiga ryck och sedan blev liggande stilla. »Jag tror inte, att jag har varit i värre fara på den här resan.»

Han hade knappt hunnit sansa sig, förrän han hörde ett susande uppifrån och såg en fågel slå ner på marken tätt bredvid ormen. Den var lik en kråka till storlek och skapnad, men den var klädd i en vacker skrud av svarta, metallblänkande fjädrar. Pojken drog sig försiktigt undan i en rämna av stenen. Han hade det där äventyret, när han blev bortförd av kråkorna, i friskt minne och ville inte visa sig i onödan.

Den svarta fågeln gick med långa steg fram och tillbaka utmed ormkroppen och vände på den med näbben. Till sist slog han ut med vingarna och skrek till med en så gäll röst, att den skar i öronen: »Det är bestämt Hjälplös, snoken, som ligger här död.» Han gick än en gång längs efter honom, och därpå blev han stående i djup begrundan och krafsade sig med foten i nacken. »Det är omöjligt, att det kan finnas två så stora ormar här på skogen,» sade han. »Det är säkert, att det är han.»