Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/380

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
637
EN LITEN HERRGÅRD

till mötes i det gamla hemmet. Vem kunde veta om inte duvorna ändå hade flugit ut i natten för att visa henne, att de inte hade glömt, att de en gång hade haft ett gott hem här?

Eller kanske att det var far, som hade skickat sina fåglar med en hälsning till henne, för att hon inte skulle känna det så ängsligt och ensamt, när hon kom till sitt forna hem?

När hon tänkte detta, steg det upp inom henne en så stark längtan efter de gamla tiderna, att hon fick tårarna i ögonen. Det var ett gott liv, som de hade fört på det här stället. De hade haft arbetsveckor, men de hade också haft högtidsfester, de hade haft slit om dagarna, men på kvällarna hade de samlats kring lampan och läst Tegnér och Runeberg, fru Lenngren och mamsell Bremer. De hade odlat säd, men också rosor och jasminer; de hade spunnit lin, men de hade sjungit folkvisor, medan de spunno. De hade knogat med historia och grammatik, men de hade också spelat teater och skrivit vers; de hade stått vid spisen och lagat mat, men de hade också lärt att traktera klavér och flöjt och gitarr och fiol och piano. De hade planterat kål och rovor och ärter och bönor i en trädgård, men de hade haft en annan, som var full av äpplen och päron och alla slags bär. De hade levat ensamma, men just därför hade de haft så många sagor och historier kvar i minnet. De hade burit hemgjorda kläder, men så hade de också kunnat leva sorglöst och oberoende.

»Ingenstans i världen förstår de att föra ett så gott liv, som de gjorde på en sådan här liten herrgård i min ungdom,» tänkte hon. »Det var lagom av arbete och lagom av nöje, och det var glädje alla dagar. Jag skulle bra gärna vilja komma tillbaka hit. Sedan jag nu har sett stället, är det tungt att resa härifrån.»

Och så vände hon sig till duvflocken och sade till den, under det att hon skrattade åt sig själv på samma gång: »Vill ni inte fara till far och säga honom, att jag längtar