Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/381

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
638
EN LITEN HERRGÅRD

hem? Jag har farit länge nog omkring på främmande ställen. Fråga honom om han inte kan ställa det så, att jag snart får vända åter till mitt barndomshem!»

Knappt hade hon sagt detta, förrän hela duvflocken höjde sig och flög bort. Hon försökte följa den med ögonen, men den försvann genast. Det var, som om hela den ljusa skaran skulle ha upplösts i den skimrande luften.

Duvorna voro nätt och jämnt borta, då hon hörde ett par höga skrik från trädgården, och när hon nu skyndade dit, fick hon se något rätt besynnerligt. Där stod en liten, liten parvel, som inte kunde vara stort mera än en tvärhand hög, och stred med en kattuggla. Först blev hon så häpen, att hon inte kunde röra sig. Men när parveln skrek allt jämmerligare, grep hon raskt in och skilde de stridande åt. Ugglan svingade sig upp i ett träd, men parveln stod kvar på sandgången utan att gömma sig eller fly undan. »Tack ska ni ha för hjälpen!» sade han. »Men det var bra dumt, att ni lät ugglan komma undan. Jag kan inte ge mig av härifrån, för hon sitter oppe i trädet och lurar på mig.»

»Ja, det var tanklöst av mig, att jag släppte henne. Men kan jag inte i stället följa dig dit, där du är hemma?» sade hon, som brukade dikta sagor, och kände sig inte litet förvånad över att så där oförmodat ha råkat i samspråk med en av småfolket. Men i grund och botten blev hon inte så överraskad ändå. Det var, som om hon hela tiden hade väntat, att hon skulle få uppleva något märkvärdigt, där hon gick i månskenet utanför sitt gamla hem.

»Egentligen hade jag tänkt att stanna här på gården hela natten,» sade parveln. »Om ni bara ville visa mig en trygg sovplats, skulle jag inte vända tillbaka till skogen förrän i daggryningen.» — »Ska jag visa dig en sovplats? Är du inte hemma här då?» — »Jag förstår nog, att ni tror, att jag är en av småfolket,» sade nu parveln, »men jag är en människa, jag såväl som ni, fast jag har blivit förvandlad av en tomte.» — »Det var det märkvärdigaste jag har hört!