Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/387

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
644
SKATTEN PÅ SKÄRET

»Men det förstår du väl, att om du nödvändigt vill fortsätta resan, så kan jag inte skilja mig ifrån dig.» — »Det svaret trodde jag just att jag skulle få,» sade pojken, och det hördes på rösten, att han hade blivit befriad ifrån ett stort bekymmer.

När de sedan reste över Bohuslän, såg pojken, att bergvidderna blevo mera sammanhängande, dalarna lågo som smala klyftor, nersprängda i berggrunden, och de långa sjöarna på deras botten voro så svarta, som om de hade kommit ur underjorden. Det var ett ståtligt landskap, detta också, och när pojken såg det än med en liten strimma av sol, än i skugga, tyckte han, att det var något vilt och eget över det. Han visste inte varav det kom sig, men han fick för sig, att här borde ha funnits starka och djärva kämpar förr i världen, och att de måtte ha upplevat många farliga och dristiga äventyr i de här hemlighetsfulla trakterna. Den gamla hågen att få vara med om märkvärdiga händelser vaknade hos honom. »Det vore nog möjligt, att jag skulle sakna att inte var eller varannan dag råka i livsfara,» tänkte han. »Det är bäst att vara nöjd med det, som är.»

Han sade ingenting om detta till den store vite, för gässen flögo över Bohuslän med den största fart, som de kunde åstadkomma, och gåskarlen flämtade så, att han inte skulle ha orkat svara. Solen stod vid synranden och försvann stundom bakom en eller annan kulle, men vildgässen jagade framåt med sådan fart, att de om och omigen fingo syn på den.

Äntligen sågo de i väster en blank strimma, som växte och blev bredare för varje vingslag de togo. Det var havet, som låg mjölkvitt och skiftade i rosenrött och himmelsblått, och när de svängde förbi strandklipporna, fingo de ånyo se solen, som hängde över det, stor och röd och färdig att dyka ner i vågorna.

Men när pojken betraktade det fria, oändliga havet och den röda aftonsolen, som lyste med så milt sken, att