han vågade se in i den, kände han frid och trygghet intränga i själen. »Inte lönt att vara bedrövad, Nils Holgersson,» sade solen. »Världen är härlig att leva i både för små och för stora. Det är också en god sak att vara fri och sorglös och ha hela rymden öppen framför sig.»
VILDGÄSSENS GÅVA.
Vildgässen hade ställt sig att sova på ett litet skär utanför Fjällbacka. Men när det led mot midnatt och månen stod högt på himlen, skakade den gamla Akka sömnen ur ögonen och gick sedan omkring och väckte Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi. Allra sist stötte hon till Tummetott med näbben, så att han vaknade. »Vad står det på, mor Akka?» sade han och sprang upp helt förskräckt. — »Det är ingenting farligt,» svarade förargåsen, »det är bara så, att vi sju, som är gamla i flocken, vill fara ett stycke utåt havet nu i natt, och vi undrar om du har lust att följa med.»
Pojken förstod nog, att Akka inte skulle ha gjort ett sådant förslag, om det inte hade varit något viktigt å färde, och han satte sig genast upp på hennes rygg. Flykten ställdes rakt västerut. Vildgässen foro först över ett band av stora och små öar, som lågo nära kusten, därpå över en bred sträcka öppet vatten och nådde sedan Väderöarnas stora ögrupp, som låg ytterst i havsbandet. Alla öarna voro låga och klippiga, och det syntes i månskenet, att de på västsidan voro blankslipade av vågorna. Några av dem voro rätt stora, och på dessa skymtade pojken ett par bostäder. Akka sökte upp ett av de minsta skären och slog ner där. Det bestod bara av en kullrig gråstenshäll, som mittöver hade en rätt bred rämna, där havet hade kastat in fin, vit sjösand och några snäckskal.
När pojken steg ner från gåsryggen, såg han tätt bredvid sig något, som liknade en hög, spetsig sten. Men
