nästan i detsamma märkte han, att det var en stor rovfågel, som hade valt skäret till natthärbärge. Och knappt hann han förvåna sig över vildgässen, som så oförsiktigt hade slagit ner bredvid en farlig fiende, förrän fågeln kom emot dem med ett långt hopp, och han kände igen Gorgo, örnen.
Det märktes, att Akka och Gorgo hade stämt möte härute. Ingen av dem blev förvånad att se den andra. »Detta var väl gjort av dig, Gorgo,» sade Akka. »Inte vågade jag tro, att du skulle komma före oss till mötesplatsen. Har du varit här länge?» — »Jag kom hit denna kväll,» svarade Gorgo. »Men jag är rädd, att jag inte kan vänta beröm för annat än detta, att jag har passat väl på er. Det har gått illa med ärendet, som ni gav mig att utföra.» — »Jag är säker, Gorgo, att du har gjort mera gagn, än du vill låta påskina,» sade Akka. »Men innan du berättar vad som har hänt dig på resan, ska jag be Tummetott hjälpa mig att finna reda på något, som tör ligga gömt här på skäret.»
Pojken hade stått och betraktat ett par granna snäckskal, men då Akka nämnde hans namn, såg han upp. »Du har väl undrat, Tummetott, varför vi har vikit av från rätta kosan och farit hit till Västerhavet,» sade Akka. — »Jag tyckte nog, att det var besynnerligt,» svarade pojken. »Men jag visste ju, att ni brukar ha goda skäl för vad ni gör.» —»Du har en god tro om mig,» sade Akka, »men jag är nästan rädd, att du nu förlorar den, för det är mycket troligt, att vi har fått göra denna resan förgäves.»
»Det hände för många år sedan,» fortfor Akka, »att jag och ett par till av dem, som nu är gamla i flocken, hade råkat ut för storm under en vårflyttning och blivit kastade ända bort till de här skären. När vi såg, att det inte fanns annat än strandlöst hav framför oss, fruktade vi att bli drivna så långt ut, att vi aldrig skulle hitta tillbaka till land, och lade oss därför ner på vågorna. Stormen tvang oss att stanna kvar mellan dessa arma klipporna i flera dar. Vi
