gått brand över dem. De måste fällas, och det dröjer många år, innan den här skogen blir vad den var.» — »Den där ormen var värd sin död,» sade pojken, »men jag undrar om det var möjligt, att han var så vis, att han kunde sända sjukdom på larverna.» — »Kanske han visste, att de brukar bli sjuka på det där sättet,» sade Bataki. — »Ja, det kan ju hända, men jag får säga, att han var ett bra klokt djur i alla fall.»
Pojken tystnade. Korpen hörde inte på honom, utan satt med huvudet bortvänt och lyssnade. »Hör!» sade han. »Karr är i närheten. Nu ska han bli lycklig, när han får se, att Hjälplös är död.» Pojken vände huvudet åt det håll, som ljudet kom ifrån. »Han är i samtal med vildgässen,» sade han. — »Ja, han har nog släpat sig ner till stranden för att få höra nyheter om Gråfäll.»
Både pojken och korpen hoppade ner från stenen och skyndade mot stranden. Här hade alla gässen gått upp ur vattnet och stodo och talade med en gammal hund, som var så bräcklig och svag, att man tyckte, att han kunde falla ner död vilket ögonblick som helst.
»Där har du Karr,» sade Bataki till pojken. »Låt honom nu först höra vad vildgässen har att berätta honom! Sedan ska vi säga honom, att snoken är död.»
De hörde snart hur Akka talade till Karr. »Det var förra året, när vi gjorde vår vårresa,» sade förargåsen. »Vi hade flugit ut, Yksi och Kaksi och jag, en morgon från Siljan i Dalarna och for över de stora gränsskogarna mellan Dalarna och Hälsingland. Vi såg ingenting under oss annat än den svartgröna barrskogen. Snön låg ännu hög mellan träden, åarna var frusna med en och annan svart vak, och på åstränderna var snön delvis borta. Nästan inga byar eller gårdar såg vi till, bara gråa fäbodar, som stod öde under vintern. Här och där löpte smala, krokiga skogsvägar, där folk under vintern hade kört timmer. Nere vid åarna låg stora timmerhögar oppvräkta.
