Bäst som vi flög, såg vi tre jägare, som vandrade nere i skogen. De sköt sig framåt på skidor, de hade hundar i band och kniv i bältet, men inga bössor. Det var hård skare på snön, och de brydde sig inte om att följa de krokiga skogsvägarna, utan skred rätt framåt. Det såg ut, som om de väl visste vart de hade att gå för att finna vad de sökte.
Vi vildgäss for fram högt oppe, och hela skogen låg synlig under oss. När vi hade sett jägarna, fick vi lust att ta reda på villebrådet. Vi började flyga fram och tillbaka och spejade mellan träden. Vi såg då i ett tätt snår något, som var likt stora, mossklädda stenar. Men stenar kunde det ändå inte vara, därför att det inte låg snö på dem.
Vi sänkte oss nu hastigt och slog ner mitt i snåret. Då rörde de tre stenblocken på sig. Det var tre älgar, som låg där i skogsmörkret: en tjur och två kor. Älgtjuren reste på sig, när vi slog ner, och kom emot oss. Det var det största och grannaste djur, som vi nånsin hade sett. Men när han märkte, att det bara var ett par fattiga vildgäss, som hade väckt honom, lade han sig ner igen.
’Nej, gamlefar, lägg er inte att sova!’ sade jag då till honom. ’Fly, så fort ni kan! Det är jägare ute i skogen, och de styr rätt emot det här älgståndet.’
’Ni ska ha tack, gåsmor,’ sade älgen, och det såg ut, som om han höll på att somna, medan han talade, ’men ni vet väl, att vi älgar är fridlysta så här års. De där jägarna har väl gått ut för att jaga räv.’
’Det fanns fullt med rävspår i skogen, men jägarna såg inte efter dem. Tro ni mig! De vet, att ni ligger här, gamlefar. Nu kommer de hit för att fälla er. De har gått ut utan bössa, bara med spjut och kniv, därför att de inte vågar lossa skott i skogen den här tiden.’
Älgtjuren låg lika lugn, men älgkorna blev oroliga. ’Det är kanske, som gässen säger,’ sade de och började resa på sig. — ’Ligg ni bara stilla!’ sade tjuren. ’Det kommer inga jägare hit till snåret. Det kan ni vara vissa om.’
