Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/411

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
668
EN STOR HERRGÅRD

Karlarna betraktade ömsevis jättens nävar och sina egna. Ingen av dem hade någon lust att pröva hans handslag. Men de såg, att ett järnspett, som jätten brukade använda till att röra om i brasan med, hade blivit kvarliggande i elden och var glödhett i ena ändan. De lyfte opp det med gemensamma krafter och räckte det mot jätten. Han fattade om spettet och kramade det, så att järnet flöt mellan fingrarna. ’Åja, jag känner, att det finns varmt blod i Sverige ännu,’ sade han helt förnöjd till de förbluffade sjömännen.

Det blev åter stilla och tyst vid brasan en stund, men se detta, att jätten hade råkat landsmän, hade fört hans tankar tillbaka till Västergötland. Det ena minnet efter det andra dök opp för honom.

’Jag undrar hur det kan stå till med Skalunda hög nu för tiden?’ frågade han sjömännen.

Ingen av karlarna hade någon reda på högen, som jätten frågade efter. ’Den är allt bra nog ihopsjunken,’ svarade den ene liksom på försök. Han kände på sig, att det inte gick an att stå svarslös inför en sådan spörjare. ’Jaja, jaja, kan nog tro det,’ sade jätten och nickade bekräftande. ’Det är inte bättre att begära, för den högen bar min hustru och dotter ihop i sina förkläden på en morgonstund.’

Åter satt han och grubblade och försökte att samla ihop sina minnen. Det var inte så alldeles nyligen han hade varit hemma i Västergötland, och det gick en stund, innan han kunde tränga tillräckligt djupt ner bland sina hågkomster.

’Men Kinnekulle och Billingen och de andra småbergen, som låg strödda över den stora slätten, de står väl ändå kvar?’ sade jätten. — ’Det gör de nog,’ svarade västgöten, och för att visa jätten, att han förstod, att denne var en duktig karl, tillade han: ’Ni var kanske med om att resa opp ett eller annat av de bergen, ni far?’

’Ånej, inte just det,’ sade jätten, ’men jag kan tala om för dig, att du har att tacka min far för att de där bergen står kvar där. När jag var liten pilt, fanns det ingen stor