Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/417

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
674
EN STOR HERRGÅRD

vända tillbaka dit och ställa ett och annat till rätta.’ När sjömannen hörde dessa ord, blev han en smula ängslig. Han trodde inte, att jätten skulle komma till Västergötland i någon god avsikt, men detta tordes han förstås inte låtsa om. ’Ni kan vara viss på, far, att ni ska få ett hederligt mottagande,’ sade han. ’Vi ska låta ringa för er i alla kyrkklockor.’ — ’Jaså, det finns kyrkklockor kvar i Västergötland,’ sade jätten och lät tvehågsen. ’Är de inte sönderringda, de stora skällorna i Husaby och Skara och Värnhem?’ — ’Nej, de finns allt kvar, och de har fått många systrar sedan er tid. Nu finns det inte något ställe i Västergötland, där man inte hör kyrkklockor.’ — ’Då får jag väl allt bli kvar, där jag är,’ sade jätten, ’för det var för de där klockornas skull, som jag flyttade hemifrån.’

Han försjönk nu i tankar, men snart vände han sig på nytt till sjömännen. ’Ni kan nu lugnt lägga er att sova vid elden,’ sade han. ’I morgon bittida ska jag ställa det så, att ett skepp kommer farande här förbi, som tar opp er och för er till hemlandet. Men för den gästvänskap, som jag har visat er, begär jag bara den tjänsten av er, att ni går till den bästa man, som finns i Västergötland, så snart som ni har kommit hem, och ger honom den här ringen. Hälsa honom från mig, och säg honom, att om han vill bära den på sitt finger, så ska han bli mycket förmer, än han nu är!’

Så snart som sjömännen var hemkomna, gick de till den bästa mannen i Västergötland och lämnade honom ringen. Men han var för klok att genast sätta den på sitt finger. I stället hängde han den på en liten ek, som stod på hans gård. Med detsamma började eken växa så fort, att alla kunde märka det. Den sköt skott och sände ut kvistar. Stammen tjocknade, barken hårdnade. Trädet fick nya blad och fällde dem, fick blommor och frukter och blev om en liten stund så stort, att ingen hade sett en väldigare ek. Men knappt var den fullväxt, förrän den med samma hast började vissna, grenarna föll, stammen blev ihålig,