Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/418

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
675
EN STOR HERRGÅRD

och trädet multnade ner, så att snart ingenting mer fanns kvar av det än en rotstubbe.

Då tog han, som var den bästa mannen i Västergötland, och kastade ringen långt bort. ’Denna jättegåvan är sådan, att den skulle ge en man stora krafter och göra honom på kort tid utmärktare än alla andra,’ sade han. ’Men den skulle komma honom att förta sig, så att det inom kort vore slut med hans duglighet och lycka. Jag vill inte nyttja den, och jag hoppas, att ingen må hitta den, för den är inte hitsänd i någon god avsikt.’

Men det tör nog vara möjligt, att ringen har blivit hittad. Alltid, då en god man anstränger sig över förmågan för att göra nytta, kan man vilja undra om han har funnit ringen, och om det är den, som tvingar honom att arbeta så, att han sliter ut sig i förtid och måste lämna sitt verk ofullbordat.»


SÅNGEN.

Lärarinnan hade gått med raska steg, medan hon berättade, och när hon hade slutat, märkte hon, att hon nästan var framme. Hon såg redan de stora uthusbyggnaderna, som lågo skuggade av vackra träd, de liksom allt annat här på gården. Och innan hon hade gått förbi dem, skymtade redan slottet fram högt uppe på sin terrass.

Ända hittills hade hon varit glad åt sitt företag och inte känt någon tvekan, men nu, när hon såg gården, började modet svika henne. Tänk, om det var rent galet, det, som hon ville göra! Det var väl ingen, som frågade efter hennes tacksamhet. Kanske att de bara skulle skratta åt henne, därför att hon kom rusande så där i sena kvällen med sina skolbarn? Inte förmådde de och hon sjunga så vackert, att någon kunde sätta värde på det.

Hon började gå långsammare, och när hon kom till trappan, som ledde upp till slottsterrassen, vek hon av