Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/427

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
684
RESAN TILL VEMMENHÖG

hur kullarna glesnade och slätten bredde ut sig. På samma gång märkte han, att kusten blev mindre söndertrasad. Skärgården utanför den glesnade och försvann, och det vida, öppna havet kom ända fram till fastlandet.

Och så upphörde skogen. Det hade ju funnits många sköna slätter högre uppåt landet, men de hade alla legat inramade av träd. Skogen hade funnits överallt. Det var, som om landet egentligen tillhörde träden, och den odlade jorden hade legat som stora röjningar i skogen. Och på alla slätter hade det funnits gott om dungar och hagar, liksom för att det skulle synas, att skogen när som helst kunde återta landet.

Men här var det annorlunda. Här hade slättmarken tagit herraväldet. Den bredde ut sig ända bort till synranden. Det fanns stora skogsplanteringar, men ingen vildskog. Just detta, att landet låg så öppet med åker vid åker, gjorde, att det påminde pojken om Skåne. Den nakna kusten med sandfält och tångvallar tyckte han sig också känna igen. Han blev både glad och ängslig, när han såg detta. »Nu kan jag inte vara långt hemifrån,» tänkte han.

Landskapet förändrade sig nog. Åar kommo brusande ner från Västergötland och Småland och bröto slättens enformighet. Sjöar, mossar, ljunghedar och flygsandsfält lade sig i vägen för åkrarna, men dessa bredde ändå ut sig allt vidare, ända tills Hallandsås reste sig nere vid Skånegränsen med sina vackra klyftor och dalgångar. — —

Det hade hänt flera gånger under resan, att unggässen hade frågat dem, som voro gamla i flocken: »Hur ser det ut i utlandet? Hur ser det ut i utlandet?»

»Vänta, vänta! Det ska ni snart få veta,» hade då de svarat, som hade farit uppåt och neråt landet många gånger.

När unggässen hade sett Värmlands långa skogsåsar och de blanka sjöarna mellan dem eller Bohusläns klippvärld eller Västergötlands vackra småberg, hade de undrat