Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
300
KARRS OCH GRÅFÄLLS SAGA

Det var ingenting att göra vid detta, och vi vildgäss höjde oss opp i luften igen. Men vi fortfor att flyga fram över samma ställe för att få se hur det skulle gå för älgarna.

Knappt var vi komna opp till vanlig flyghöjd, förrän vi såg, att älgtjuren kom ut ur snåret. Han vädrade om-kring sig och gick därpå rätt mot jägarna. Under det att han skred framåt, trampade han på torra kvistar, så att de knäcktes med hårda smällar. En stor, kal myr låg i hans väg. Dit gick han och ställde sig, mittpå öppna myren, där ingenting skylde honom.

Älgtjuren stod där, ända tills jägarna kom fram i skogsbrynet. Då kastade han om och flydde åt annat håll än det, som han hade kommit från. Jägarna släppte hundarna lösa, och själva skrann de efter honom på sina skidor i så stark fart, som det var dem möjligt.

Älgen hade lagt huvudet bakåt ryggen och sprang med största hastighet. Han slog opp snö, så att det stod som ett yrväder omkring honom. Både hundar och jägare blev långt efter. Då stannade han liksom för att invänta dem, och när de omigen var inom synhåll, stormade han åstad på nytt. Vi förstod, att det var hans mening att locka jägarna bort från platsen, där korna låg. Vi tyckte, att han var tapper, som själv gick i faran, för att de, som hörde honom till, skulle få vara i fred. Ingen av oss skulle ha velat fara från stället, förrän vi hade fått se hur allt detta skulle sluta.

Jakten fortgick på samma sätt ett par timmar. Vi undrade på att jägarna gjorde sig besvär att följa älgen, när de inte var väpnade med bössor. De kunde väl inte tro, att det skulle lyckas dem att trötta ut en sådan löpare som han.

Men så såg vi, att älgen inte mer flydde undan med samma hast. Han satte ner fötterna varsammare i snön. Och när han drog opp dem igen, syntes det blod i spåren.

Då förstod vi varför jägarna hade varit så uthålliga. De räknade på hjälp av snön. Älgen var tung, och för vart steg han tog sjönk han ner till bottnen av drivan. Men den hårda skorpan på snön nötte därvid sönder hans ben.