LIV.
HOS HOLGER NILSSONS.
Det var en dag, då det var disigt och tungt väder. Vildgässen hade betat på de stora åkrarna omkring Skurups kyrka och sutto och höllo middagsvila, då Akka kom fram till pojken. »Det ser ut, som om vi skulle få lugnt väder nu en tid,» sade hon, »och jag tänker, att vi kommer att fara över Östersjön i morgon.» — »Jaså,» sade pojken helt kort, för strupen snördes samman på honom, så att han inte kunde tala. Han hade nog ändå hoppats, att han skulle ha blivit löst ur förtrollningen, medan han var kvar i Skåne.
»Vi är nog tämligen nära Västra Vemmenhög nu,» sade Akka, »och jag tänkte, att du kanske ville fara hem på en stund. Det kommer att dröja, innan du får se någon av de dina.» — »Det är nog bäst att låta bli,» sade pojken, men det hördes på rösten, att han blev glad över förslaget. — »Om gåskarlen stannar här hos oss, så kan ju ingen olycka ske,» sade Akka. »Jag tycker, att du borde ta reda på hur de har det hemma hos dig. Du kan måhända hjälpa dem på något sätt, fastän du inte blir människa.» — »Ja, det har ni rätt i, mor Akka. Det borde jag ha tänkt på förut,» sade pojken och blev helt ivrig.
I nästa ögonblick voro han och förargåsen på väg till Holger Nilssons, och det dröjde inte länge, förrän Akka slog ner bakom stengärdsgården, som gick runt om husmansstället. »Det var besynnerligt, vad allt är sig likt här,» sade pojken och klättrade hastigt upp på gärdsgården för att
