skyndade in i stallet. »Kom, far, och se vad jag har gjort för en fångst!» sade hon. — »Nej, vänta, mor! Titta först hit!» sade far. »Nu har jag fått reda på vad som fattades hästen.» — »Jag tror, att lyckan börjar vända åter till oss,» sade mor. »Tänk du, att den stora gåskarlen, som försvann i våras, måtte ha följt med vildgässen! Han har kommit tillbaka hit i sällskap med sju vildgäss. De gick in i gåskätten, och jag har stängt in dem där allihop.» — »Det var då märkvärdigt,» sade Holger Nilsson. »Och vet du, mor, att det bästa med detta är, att vi inte mer behöver tro, att pojken tog gåskarlen med sig, när han gick hemifrån.» — »Ja, det har du rätt i, far. Men jag är rädd för att vi blir tvungna att slakta dem nu i kväll. Vi har Mårtensgås om ett par dar, och vi får skynda oss, om vi ska hinna att få in dem till sta’n.» — »Jag tycker, att det är rent synd att slakta gåskarlen, när han har kommit hem till oss med så stort följe,» sade Holger Nilsson. — »Om det vore andra tider, skulle han få leva, men när vi själva ska flytta härifrån, kan vi ju inte behålla gässen.» — »Ja, det är sant, det.» — »Kom med och hjälp mig att bära in dem i stugan!» sade mor.
De gingo sin väg och ett par ögonblick därefter såg pojken hur far kom med Dunfin och Mårten gåskarl, en under vardera armen, och gick in i huset i sällskap med mor. Gåskarlen ropade: »Tummetott, kom och hjälp mig!» som han brukade, när han var i fara, fast han inte kunde veta, att pojken fanns i närheten.
Nils Holgersson hörde honom nog, men han stod kvar i stalldörren i alla fall. Han dröjde inte därför, att han visste, att det skulle vara bra för honom själv, att gåskarlen bleve lagd på slaktbänken — det kom han inte en gång ihåg i det ögonblicket —, utan därför, att om han skulle kunna rädda gåskarlen, måste han visa sig för far och mor, och för detta hade han en stor motvilja. »De har det ju svårt nog ändå,» tänkte han. »Ska jag behöva göra dem en sådan sorg?»
