säger han, och pojken har aldrig trott, att sådan förtvivlan kunde darra i en människoröst.
Därpå går trädgårdsmästaren före igen med långa steg, och pojken springer efter, under det att han försöker att se så mycket som möjligt av alla märkvärdigheterna. De gå runt omkring en damm, som är något större än de övriga. Långa, vita paviljonger, lika herrgårdshus, sticka överallt upp ur buskager och blomgrupper. Trädgårdsmästaren stannar inte, men medan han går framåt, kastar han då och då ett ord till pojken. »Den här dammen kallar jag för Yngaren. Här har du Danbyholm. Här har du Hagbyberga. Här har du Hovsta. Här har du Åkerö.»
Sedan når trädgårdsmästaren med ett par väldiga steg fram till en ny liten damm, som han kallar Båven, men här hör han pojken ge till ett utrop av förvåning, och så stannar han. Pojken har blivit stående framför en liten bro, som leder ut till ett slott på en ö ute i dammen.
»Du kan få springa över till Vibyholm och se dig om, ifall du har lust,» säger han. »Men ta dig i akt för Vita frun!»
Och pojken är förstås inte sen att lyda. Därinne finnas så många porträtt på väggarna, att han tycker, att det är som en stor bilderbok. Han har så roligt, att han skulle ha velat gå där hela natten, men det dröjer inte länge, förrän han hör hur trädgårdsmästaren kallar på honom.
»Kom då! Kom då!» ropar han. »Jag har väl annat att göra än att stå här och vänta på dig, din pojkvasker.»
När pojken kommer springande över bron, ropar han emot honom: »Nå, hur gick det? Såg du till Vita frun?»
Pojken har inte sett något levande väsen, och det säger han också. Då hugger den gamle spaden i en sten med sådan kraft, att stenen klyves i tu, och säger med en röst, som kommer djupt nerifrån den allra förfärligaste förtvivlan: »Har Vita frun på Vibyholm fått vila och inte jag!»
Hittills ha de vandrat i södra delen av trädgården, men nu går trädgårdsmästaren mot västra delen. Här äro anläggningarna av annat slag. Marken är utjämnad till breda
