gräsmattor, som avbrytas av jordgubbsland, kålsängar och bärbuskar. De små lusthusen finnas också där, men de äro som oftast rödmålade, de likna mest bondstugor och äro omgivna av humlegårdar och körsbärsdungar.
Här stannar trädgårdsmästaren ett ögonblick och kastar till pojken dessa ord: »Den här trakten kallar jag för Vingåker.»
Strax därefter pekar han på en byggnad, som är mycket enklare uppförd än de öfriga och mest av allt liknar en smedja. »Det här är en stor redskapsverkstad,» säger han. »Den kallar jag för Eskilstuna. Du kan gå in och se dig om, ifall du har lust.»
Pojken går in och ser en ofantlig mängd hjul, som snurra, hammare, som smida, svarvar, som gnida. Det finns så mycket att titta på, att han skulle ha kunnat gå där hela natten, om inte trädgårdsmästaren hade kallat på honom.
Därpå vandra de utefter sjön på norra sidan av trädgården. Stranden går ut och in: det är udde och vik, udde och vik hela trädgården utefter. Utanför uddarna ligga små öar, som äro skilda från land av trånga sund. De små öarna höra också till trädgården. De äro planterade med samma omsorg som allt det övriga.
Pojken går förbi det ena vackra stället efter det andra, men han stannar inte, förrän han kommer till en ståtlig, röd kyrka. Den ligger ganska ansenlig på en udde, som är överskuggad av rika fruktträd. Trädgårdsmästaren vill gå förbi som vanligt, men pojken tar mod till sig och ber om lov att få gå in. »Åja, gå in då,» svarar han, »men akta dig för biskop Rogge! Det kan nog hända, att han håller till här i Strängnäs än i dag.»
Så springer pojken in i kyrkan och ser på gamla gravvårdar och sköna altarskåp. Framför allt annat beundrar han en ryttare i förgylld rustning, som han finner i en kammare bredvid förhuset. Här också finns så mycket att
