Pojken såg genast, att det var ett par små flickor, och han sprang närmare, för han tänkte, att han kanske kunde få hjälp av dem.
»Se så, Britta Maja,» sade den ena, »nu ska du inte gråta längre! Nu är vi vid gästgivargården. Här får vi nog komma in.»
Knappt hade flickan sagt detta, förrän pojken ropade till henne: »Nej, ni ska inte försöka komma in i gästgivargården. Det är alldeles omöjligt. Men i den här bondgården har de inga gäster. Dit ska ni gå.»
De små flickorna hörde orden tydligt, men de kunde inte se den, som talade med dem. Men det undrade de inte så mycket på, för det var ju alldeles kolmörk natt. Den större av dem svarade genast: »Vi vill inte gå in i den där gården, för de, som bor där, är snåla och elaka. Det är deras skull, att vi två måste gå och tigga på vägen.»
»Det kan nog så vara,» sade pojken, »men ni ska gå dit i alla fall. Ni ska få se, att det går bra för er.»
»Ja, vi kan ju försöka då, men vi blir nog inte en gång insläppta,» sade de två små flickorna och gingo upp till boningshuset och knackade på.
Husbonden stod återigen framför elden och tänkte på hästen, när han hörde knackningen. Han gick ut för att se efter vad som stod på och tänkte med detsamma för sig själv, att inte skulle han låta locka sig att släppa in någon vandrare. Men just som han vred upp låset, var en vind till hands och passade på. Den rev dörren ur handen på honom och kastade den mot väggen. Han måste ut på bron för att dra igen dörren, och när han kom tillbaka in i stugan, stodo de små flickorna redan därinne.
Det var ett par stackars tiggarflickor, trasiga och svultna och smutsiga, ett par små töser, som gingo krökta under påsar, som voro lika långa som de själva.
»Vad är ni för ena, som är ute och driver så sent på natten?» sade husbonden ovänligt.
