Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
333
I NÄRKE

De två barnen svarade inte genast, utan ställde först från sig sina påsar. Därpå gingo de emot honom och sträckte fram sina små händer till hälsning. »Vi är Anna och Britta Maja från Engärdet,» sade den äldsta, »och vi skulle be om natthärbärge.»

Han tog inte emot de framsträckta händerna och var just färdig att köra ut tiggarungarna, då ett nytt minne steg upp för honom. Engärdet, var det inte en liten stuga, där en fattig änka hade bott med sina fem barn? Men änkan hade stått i skuld hos hans far för några hundra kronor, och för att få ut sin fordran hade fadern låtit sälja hennes stuga. Sedan hade änkan farit upp till Norrland med de äldsta barnen för att söka arbete, men de två yngsta hade kommit på socknen.

Han blev bitter till sinnes, när han påminde sig detta. Han visste, att far hade blivit mycket klandrad för att han hade krävt ut de där pengarna, som ändå voro hans rätta egendom.

»Vad har ni för er nu för tiden?» sade han med sträng ton till barnen. »Har inte fattigvården tagit hand om er? Varför stryker ni omkring och tigger?»

»Det är inte vårt fel,» svarade den större flickan. »Det är det folket, som vi är hos, som har skickat ut oss för att tigga.»

»Nåja, ni har ju fått påsarna fulla,» sade bonden, »ni kan inte klaga. Nu är det bäst, att ni tar fram av det, som ni har med er, och äter er mätta, för här kan ni ingen mat få. Alla kvinnfolken har redan gått och lagt sig. Sen kan ni lägga er i vrån vid spisen, så behöver ni inte frysa.»

Han slog ut med handen liksom för att visa dem från sig, och hans ögon fingo ett nästan hårt uttryck. Han måste ju vara glad, att han hade haft en far, som hade varit noga om sin egendom. Annars kanske han själv i sin barndom hade fått löpa omkring med tiggarpåsen på samma sätt som dessa.