Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
338
I NÄRKE

Han blev vred över intrånget och började skrika och väsnas för att väcka de sovande och driva ut dem. Men djuren lågo stilla, som om de alls inte ville låta störa sig. Den enda, som reste sig, var en gammal häst, som helt sakta gick fram emot honom.

Husbonden blev på en gång alldeles tyst. Han kände igen hästen redan på gången. Han höjde lyktan mot honom, och hästen gick fram och lade sitt huvud på hans axel.

Och husbonden började smeka honom. »Du hästen min, du hästen min!» sade han. »Vad har de gjort vid dig? Ja, kära du, jag ska köpa igen dig. Du ska aldrig mer behöva lämna den här gården. Du ska få det, som du vill, hästen min. De andra, som du har tagit med dig, får stanna här, men du ska komma med mig till stallet. Nu kan jag ge dig så mycket havre, som du förmår äta, utan att jag behöver smyga mig till den. Du är väl inte alldeles förstörd heller. Den grannaste hästen på kyrkbacken, det ska bli du, det, än en gång. Så ja! Så ja!»