Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


XXV.
ISLOSSNINGEN.

Torsdag 28 april.

Nästa dag var det blankt och vackert väder. Det blåste visserligen en rätt stark vind västerifrån, men det var man bara glad åt, för den torkade vägarna, som voro alldeles uppblötta av det häftiga gårdagsregnet.

I god tid på morgonen kommo de två Smålandsbarnen Åsa gåsapiga och lille Mats vandrande på en landsväg, som från Sörmland ledde inåt Närke. Vägen löpte fram utmed södra Hjälmarstranden, och barnen gingo och sågo på isen, som ännu täckte största delen av sjön. Morgonsolen göt sitt klara sken över isen, och den såg inte mörk och otrevlig ut, som våris brukar, utan lyste vit och lockande. Så långt som de kunde se ut över den, låg den fast och torr. Regnvattnet hade redan runnit ner i hålor och springor, eller också var det uppsuget i själva isen. De sågo ingenting annat än den präktigaste is.

Åsa gåsapiga och lille Mats voro på vandring norrut, och de kunde inte låta bli att tänka på hur många steg det skulle bespara dem, om de kunde gå tvärsöver den stora sjön i stället för att vandra runt om den. De visste nog, att våris är farlig, men denna såg ju alldeles säker ut. De kunde se, att den var flera tum tjock invid land. En väg sågo de, som de kunde följa, och andra stranden tycktes ligga så nära, att de borde kunna gå över dit på en timme.

»Kom, så försöker vi!» sade lille Mats. »Om vi bara ser oss för, så att vi inte kommer i någon vak, så går det nog för oss.»