Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
12
tokmatthis.

vidja, satte den omkring smörklimpen och drog den hem utefter vägen, men hvar han gick, blef der alltid något liggande qvar af smöret, och då han kom hem, hade han ingenting mera igen deraf.

“Hvad fick du i dag?“ frågade mor hans.

“Det kom en man med en smörfjerding, han gaf mig en klimp smör,“ sade han.

“Hvar har du det då?“ frågade käringen.

“Jag gjorde som du bad mig, jag, mor,“ sade gossen, "jag band en vidja om smöret och ledde det hem, men det kom bort på vägen,“ sade han.

“Ja, en stolle är du och en stolle blir du,“ sade käringen. “Nu har du ju platt intet för allt sträfvandet, men hade du varit som annat folk, så kunde du nu haft både mat och bränvin, både hö och redskap. Är du inte menniska att ställa bättre till, så vet jag inte hvad jag skall taga mig till med dig. Kanske du kunde bli likare och få en smula vett, om du blef gift och fick en menniska som kunde styra och ställa för dig; jag tänker du gör bäst, om du begifver dig åstad och söker finna en bra flicka, men då måste du bete dig hyggligt på vägen och helsa när du träffar folk.“

“Hvad skall jag säga då?“ frågade gossen.

“Skall du fråga om det?“ sade modern. “Guds fred! skall du säga, må veta.“

“Ja, jag skall göra som du säger,“ sade gossen. Och så begaf han sig å väg och skulle ut på frieri. Då han hade kommit ett stycke på vägen, mötte han en varg med sju ungar, och då han hade kommit jemnsides med dem, stannade han och helsade: “Gudsfred!“ Då han hade sagt det, gick han hem igen. “Jag sade som du bad mig, jag, mor,“ sade han.

“Hvad sade du då?“ frågade modern.

“Guds fred! sade jag,“ svarade gossen.