Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
42
mumle gåsägg.

Men trollet var icke under bar himmel, och berget var stängt, så att Mumle Gåsägg icke var karl till att komma in.

Så gaf han sig i lag med några bergsprängare, som höllo till på en fjellgård och lågo och bröto sten uppe i dessa bergen. Slik hjelp hade de aldrig haft, ty han bröt och slog i fjellet, så att berget remnade och storsten vältade ned som hus; men då han skulle hvila middag och begynna på med det ena matlasset, så var det uppätet alltsammans.

“Jag plär ha god mathug sjelf,“ sade Mumle, “men den som har varit här, är värre till att äta, ty han har ätit benen också,“ sade han.

Så gick det den första dagen, och det gick icke bättre den andra. Tredje dagen begaf han sig åstad och skulle bryta berg igen, och tog med sig det tredje matlasset, men då lade han sig sjelf bakom det, som om han sof.

Rätt som det var, så kom der ut ur berget ett troll med sju hufvuden och gaf sig till att smaka och äta af maten hans.

“Nu är det dukadt, nu skall jag äta,“ sade trollet.

“Det ska vi bli två om,“ sade Mumle och slog med klubban, så att hufvudena trillade af trollet.

Så gick han in i berget, som trollet hade kommit ut ur, och derinne stod en häst och åt ur en tunna med glödande eldmörja, och bakom hästen stod en hafretunna.

“Hvarför äter du inte ur hafretunnan?“ sade Mumle Gåsägg.

“Emedan jag inte är god till att vända mig,“ svarade hästen.

“Jag skall nog vända dig, jag,“ sade Mumle.

“Slit heldre af mig hufvudet,“ sade hästen.

Så gjorde han det, och då blef hästen förvandlad till en vacker karl. Han sade, att han var bergtagen