och omskapad till en häst af trollet och han hjelpte honom att finna svärdet, som trollet hade gömt på sängbottnen, och ofvanpå sängen låg trollets Gamlemor och storsnarkade.
Hem igen foro de till sjös, och då de voro komne ett stycke ut, kom Gamlekäringen efter; då hon icke kunde hinna dem, så gaf hon sig till att dricka, och hon drack så att det minskades och vattnet sjönk; men hafvet rådde hon icke med att dricka ur, — och så sprack hon.
Då de kommo i land, sände Mumle Gåsägg bud, att kungen skulle komma och hemta svärdet. Han skickade fyra hästar, — nej de fingo det ej ur fläcken; han skickade åtta, och han skickade tolf, — men svärdet blef der det var, de orkade icke flytta det från stället. Men då tog Mumle Gåsägg det ensam och bar det fram till kungsgården.
Kungen trodde icke sina ögon, då han återsåg Mumle, men han låtsade vara glad och lofvade honom både guld och gröna skogar; och då Mumle ville ha mera arbete, sade han, att han fick resa ut till trollslottet han hade, och som ingen tordes vara på, och der fick han ligga, till dess han hade byggt bro öfver sundet, så att folk kunde komma fram dit; “var han god till det, skulle han löna honom väl, ja gerna gifva honom dotter sin,“ sade han.
“Ja, det skulle han nog vara karl till,“ mente Mumle Gåsägg.
Det var aldrig någon kommen derifrån med lifvet; de, som hunno så långt att de kommo fram, lågo der både dräpte och plockade så små som gryn; och kungen tänkte, att han skulle slippa någonsin se honom mera om han fick honom dit.
Men Mumle begaf sig åstad; han tog med sig matsäcksrenseln och en riktigt knotig och qvistig furukubbe, en täljyxa, en kil och några torrvedsstickor samt den lilla springpojken i kungsgården.
