Sida:Nio norska Folksagor och äfventyr.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
47
tuppen och räfven.

upp det. Men då han hade gått ett stycke till hittade han en liten nyckel. Så blef han trött och satte sig ned, och så tänkte han att det skulle vara rätt lustigt, om nyckeln passade till skrinet, ty ett litet nyckelhål var det på det. Så tog han den lilla nyckeln upp ur fickan sin; så blåste han först i nyckelpipan, och så blåste han i nyckelhålet; så satte han nyckeln i nyckelhålet och vred omkring; “knack“ sade det i låset, och då han tog i locket, så var skrinet uppe. Men kan du nu gissa hvad som låg i skrinet? ... Det var en kalfrumpa och hade kalfrumpan varit längre, så hade sagan också varit längre.




Tuppen och Räfven.

Det var en gång en tupp som stod på en gödselhög och gol och flaxade med vingarna. Så kom räfven till honom.

“Goddag!“ sade räfven. “Jag hörde du gol,“ sade han, “men kan du också stå på ett ben och gala och blunda?“ sade Mickel.

“Det kan jag visst det,“ gol tuppen, och tvärt stod han på ett ben, men blundade bara på det ena ögat, och då han hade gjort det, så bröstade han sig och flaxade med vingarna, som om han gjort ett riktigt storverk.

“Det var vackert,“ sade räfven, “det var mest lika vackert som när presten messar i kyrkan; men kan du nu också stå på ett ben och gala och blunda med begge ögonen på en gång? Det tror jag du blir bet på,“ sade Mickel.