“Hvar är sundstullen? Hvar har du själen?“ skrek Gamle-Erik.
“Hon sitter inuti den här kubben; vill du ha den, så får du spotta i näfven och ta den,“ sade Mumle Gåsägg.
“Nej, stor tack, — tar inte hon mig, så inte tar jag henne,“ sade Gamle-Erik; “en klämma har du fått mig i, du skall inte få mig i en till,“ sade han, och dermed gnodde han ginaste vägen hem till Gamle-Mor sin, och sedan har han aldrig varit sedd eller spord der.
Men Mumle Gåsägg for hem till kungsgården och ville ha lönen, som kungen hade lofvat honom, och då kungen drog sig för att gifva honom den och ville komma ifrån hvad han hade lofvat, så sade Mumle att det var bäst han lagade i ordning åt honom en dugtig matsäcksrensel, så skulle han sjelf taga lön. Ja, det gjorde kungen, och då den var färdig, tog Mumle kungen med sig ut på gården och gaf honom en ordentlig knuff, så att han for till väders. Matsäcksrenseln kastade han efter honom för att han icke skulle vara modlös, och är han icke nedkommen igen, så sväfvar han mellan himmel och jord med matrenseln sin ännu den dag som i dag är.
Skrinet med det rara uti.
Det var en gång en liten gosse, som gick på en väg. Då han hade gått ett litet stycke, träffade han på ett skrin. “Det är nog något som är riktigt rart i det skrinet,“ sade han för sig sjelf; men hur han vände på det, och hur han ryckte på det, så var han icke god att få
