liga ungdomsläsning; kanske att de snarast varit av betydelse för hennes kommande värk, främst »Jerusalem». Det hindrar ej att hon i Björnsons hela personlighet påträffade en i ovanlig grad stark och frodig, harmonisk människa som i sitt folkliga gemyt och sin pedagogiska storvulenhet blott har en jämlike i modärn litteratur, Tolstoj. Frånsett vissa grepp i själva personifieringen av naturen, som Selma Lagerlöf fann hos Björnson, torde hans främsta roll i hennes livsgärning ha varit den att han styrkt henne i hennes soliga optimism och religiösa livssyn. Minst lika djupgående måste dock hennes tidiga bekantskap med bibeln själv ha varit, ty det är troligt att hennes värmländska hem andats samma gamla goda protestantiska fromhet, som man påträffar nästan överallt på den värmländska landsbygden. »Att vandra botgöringens väg» är ej okänt för det gamla och det nya testamentets livsåskådning.
Selma Lagerlöf har med sin ogrumlade instinkt förstått att upptaga alla de källflöden som voro egnade att befrukta hennes fantasi och personlighet. Utan tvivel ha olika samlingar av folkvisor och folksagor tillhört hennes käraste lektyr. Om det stora finska eposet »Kalevala», som 1835 utgavs av Lönnrot, varit henne bekant är svårt att säga, då det än i dag är en okänd bok för de flesta svenskar på denna sida Bottniska viken.
Jag ser i den långa och svåra kamp med materialet till Gösta Berlings saga, varom En saga om en saga nogsamt vittnar, en oavbruten strävan att anpassa själva ämnet efter folkeposets inre lagar. Man skulle kunna tillägga folkvisan eller — om man vill
