96
»balladen», ty utan tvivel finnes det ett samband i själva kompositionen och anslaget mellan ett folkepos och en folkvisa. Av särskilt intresse är det alt i den betydelsefulla legenden Kevenhüller i Gösta Berlings saga (till vilken jag här nedan återkommer) folkvisans och folksagans heliga tretal uppträder, i det att Kevenhüller gör blott tre stora uppfinningar, varpå skogsfrun ånyo visar sig och på hans bön befriar honom från uppfinningens gåva.
För Selma Lagerlöf var vägen svårare att finna, därför att den svenska litteraturen ej har ett folkepos i egentlig mening att uppvisa.
Av författarinnans egna ord framgår att de två första kapitel, vilka hon i slutgiltig dräkt fäst på papperet, Julnatten i smedjan och Balen på Borg, mellan vilkas nedskrivande ett par år förflutit, måste ha tillkommit omkring 1880 talets mitt eller under den svenska naturalismens högsommar. Det första kapitlets tillkomsthistoria är utomordentligt betecknande; med riktig instinkt för ämnets natur har författarinnan haft för avsikt att dikta ett antal romanser i Fänrik Ståls stil, men måste vid utarbetandet ha gjort den smärtsamma upptäckten att hon ej i tillräcklig grad behärskade den bundna formen. Även torde ordrikedomen och sägnernas bredd varit i vägen; hon försöker dock binda motivet inom ramen av en versifierad akt, som måhända blev livligare än romansen, men fordrade en fortsättning av ett hart när oöverskådligt antal akter. Och var blev bakgrunden av sjön Löven, skogarna och åsarna, själva hembygden, i ett skådespel? Till slut skrevs såväl detta, kapitel som Balen på Borg som en prosaberättelse. Hon kommer på den lyckliga
