idéen att dessa noveller — i likhet med romanserna i Fänrik Ståls sägner — kunna stå kvar som fristående kapitel för att sedan mer eller mindre fast bindas samman med själva sagan!
Men den unga författarinnan, som i all hemlighet gick och stred med sin inspiration, måtte ej ha varit fullt nöjd med de första kapitlens form och stil. Fortsättningen lät vänta på sig och osäkerheten gentemot själva ämnet och den valda tonen var ännu icke utplånad. Själv har hon berättat, huru starkt hon kände sitt fantasivärks främlingsskap gentemot periodens realism och utan gensägelse låg här ett starkt hinder för den vidare utvecklingen av den säregna Värmlandssagan. Man får dock ej glömma att 1880-talets människor även läst en annan litteratur än den strängt realistiska — t. e. Rydbergs och Snoilskys dikter; den modärna romanlitteraturen torde dock ha dominerat, och ehuru Strindbergs Svenska öden och äventyr sysslar med historiska motiv och äro undfångna med en rik inbillningskraft, kunde man dock utan svårighet även här skala fram modärna idéer, och dessutom är själva stilen i hög grad präglad av den nya riktningens verklighetssinne. Vid sidan av Strindberg äro ju Ernst Ahlgren, Anne Charlott Leffler, Geijerstam, Tor Hedberg de mest lästa författarna, vartill kommer översättningslitteraturen, som bemäktigar sig den franska naturalismens mästervärk. Intet under att Selma Lagerlöf ej visste vart hon skulle taga vägen med sina bångstyriga kavaljerer.
Den värmländska författarinnan nämner intet om huru strömkantringen mot 80-talets slut inverkat på hennes dikt, och ändock måste hon ha varit ovan-
Nordiska essayer — 7
