helt och hållet gått förlorade. Dylika skrifter upptaga tämligen okritiskt sitt material från höger och vänster, men kunna just därför bevara sägner av mycket gammalt ursprung. Ehuru Gösta Berlings saga i huvudsak skildrar 1820-talets Värmland, utesluter det inte möjligheten att vissa händelser ha övertagits från äldre tider och andra trakter. Det är tänkbart, att av alla de personer som berättat dessa snart sagt otaliga äventyr för Selma Lagerlöf åtskilliga hämtat sin kunskap ej blott ur muntlig tradition utan även direkt ur gamla brev, dagböcker, otryckta memoarsamlingar, lagrade i herrgårdsarkiv. Våra dagars memoarlitteratur, säkerligen till en god del föranledd av Selma Lagerlöfs upptäckt av herrgårdens poesi, har visat att åtskilliga värden finnas i de värmländska gamla pappren.
Drar man sig till minnes att ett folkepos, en hjältedikt som »Nibelungenlied» i sitt första ursprung går tillbaka på en muntlig berättelse om historiska händelser, vilka besjungas i ett antal ballader och slutligen av en diktare samlas till en ny enhet i en stort anlagd dikt, får man en inblick i huru Selma Lagerlöf förfarit som en gammal mästare och folkepiker från hedenhös. Vad de enstaka dikterna betytt för hjälteeposen ha sägnerna betytt för Gösta Berlings saga. Och lika litet som man får uppfatta en Nibelungenliedens okände skald blott som en bearbetare utan som en stor poet, lika litet får man antaga att Selma Lagerlöf blott övertagit den muntliga traditionen med vissa smärre förändringar. I så fall skulle nämligen hela hennes kamp med materialet vara oförklarlig, enär just den visar, att de konstlöst berättade sägnerna behövde genomgå en lång-
