102
varig reningsprocess, innan de kunde återuppstå i en form som var värdig ett folkepos.
Till all lycka är det möjligt att med hjälp av ett exempel visa huru konstnärligt författarinnan gått till väga. I en synnerligen intressant skrift »Berättelse över en resa i Värmland sommaren 1845» av Ludvig Borgström, utgiven 1915 på ett förträffligt sätt av Ernst Nygren, finner man nämligen en sägen behandlande samma motiv som historien om Kevenhüller i Selma Lagerlöfs epos. Hjälten bär här namnet Hüblein och sagan skildrar huru denna person, ett mekaniskt geni, som dog på 1820-talet, på Karlstads torg mötte den s. k. Lambergsfrun. Denna dam spelar en stor roll i befolkningens fantasi; hon är ett slags sjöjungfru, som bor i Lambergskärn i närheten av Karlstad. I författarens skildring har sägnen fått följande form:
Lambergsfrun gick nämligen en dag på Carlstads torg, klädd alldeles som ett annat bättre fruntimmer, men hennes svans råkade släpa litet under klänningen. Hebelejen — ty så kallades alltid Hüblein — mötte henne då, igenkände henne genast och tilltalade henne mycket artigt i det han hälsade på henne: »Mamsell, var så god och drag upp ert släp». Lambergsfrun, tacksam över att på ett så finkänsligt vis blivit uppmanad ej röja sig genom den släpande svansen, svarade honom med en nick: »Det skall du hava gott utav, Hebelejen».
Från den stunden lyckades Hebelejen i alla sina dristiga företag. »Han kunde göra allt hvad han ville, men han kunde alldrig göra om’et» — heter det. Ännu är att se den stora väderkvarn av sten Hebelejen byggde vid Carlstad. Hebelejen försökte ock
