att flyga och gjorde sig ett par vingar, varmed han flög från höjden av sin väderkvarn. Han ämnade flyga ned till Vidön och styrde kosan utefter Clarelven, men när han kom till Korselfven (ej långt från sitt mål) gick ena vingen sönder och han föll ned i vattnet, dock utan att skada sig. Men konsten att flyga måste dock dö i sin linda, ty han kunde väl göra allt vad han ville, men ej göra om vad han gjort en gång förut. — En annan gång gjorde Hebelejen en vagn som gick av sig själv: Han for med denna till Stockholm och kungen tyckte så mycket om uppfinningen, att han nödvändigt ville behålla vagnen, men Hebelejen, för att undgå släppa den ur sina händer, styrde vagnen så våldsamt mot en mur, att ena hjulet krossades — och således gick även det provet av hans snille förlorat för eftervärlden.
I föreliggande form är det ju uteslutande fråga om en uppräkning av nakna fakta, och dessutom saknas en framställning av den tredje uppfinningen, med vilken Kevenhüller hos Selma Lagerlöf ville lyckliggöra mänskligheten. Var och en kan i Selma Lagerlöfs framställning studera huru motivet fått en konstnärlig behandling, vilket gäller såväl för själva stilen som för den symboliska tolkningen av Lambergsfruns gåva till det mekaniska geniet. I hög grad betecknande är det även att i Selma Lagerlöfs framställning en helt annan nämnes än i den Värmländska resebeskrivningen. Det är mycket troligt att denna överförning av motivet från en person till en annan härrör från författarinnan själv. Ej heller har hon lokaliserat sitt övernaturliga väsen: hon talar icke om någon särskild sjöjungfru utan helt enkelt om skogsrån, varigenom sägnen får
