handlats i Oscar Levertins essayer ge vid handen att nästan alla av romanens figurer existerat i en eller annan gestalt. Själv har jag i inledningskapitlet sökt skildra värmländskt liv omkring 1800 och därvid erinrat om, att mycket talar för att den livsstämning som möter oss i Selma Lagerlöfs epos verkligen under denna epok präglat de värmländska hemmen. Romanen har således en realistisk bakgrund — men lönar det sig att anställa ingående forskningar om de olika modellerna? För det första finnes alldeles för litet källmaterial av första ordningen kvar. Vad säger oss några ord i ett protokoll eller i en kyrkobok? Vart man vänder sig, skall man förr eller senare träffa på utlöpare av de sägner som bilda stommen i Gösta Berlings saga. Om alla dessa människor räddats åt eftervärlden, är ‘det uteslutande Selma Lagerlöfs förtjänst att hon i rätt tid tagit hand om dessa oförlikneliga legender. Redan ett flyktigt studium av en Saga om en saga röjer den redan antydda hemligheten att författarinnan oförtrutet bearbetat sitt stoff, grupperat om händelser och personer, kombinerat enligt sin fantasis lagar; redan de sägner som hon hört berättas torde omedvetet ha börjat att begagna sig av samma metoder. Man kan därför så gott som aldrig komma till ett slutgiltigt resultat vid undersökningen av romanens förhållande till sina förebilder. Det har med fullt fog sagts om hjälteeposet att det är en blandning av Dichtung und Wahrheit, och därmed måste man låta sig nöja även på tal om det modärna värmlandseposet. Den omständigheten, att det tillkommer just vid utgången av en naturalistisk epok och på tröskeln till en ny romantik, förleder oss lätt nog att betrakta det med na-
