106
turalismens ögon, men i sin egenskap av romantisk praktskapelse måste romanen i främsta rummet värderas som ett värk av en suveränt arbetande fantasi.
Gösta Berlings gestalt har av den personhistoriska forskningen likställts med en viss präst Branzell och ett hans porträtt visas med anspråk på att föreställa Gösta Berlings urbild.[1] Denne Branzell skall ha varit rikt utrustad av naturen och såsom predikant beundrad. Han blev placerad i en kapellförsamling långt borta i finnskogarna och bekämpade där dryckenskapen, tills han själv dukade under för densamma. Efter sin avsättning vandrade han som försupen tiggare från gård till gård, visande då och då några ruelseglimtar; till det yttre skall han ha varit lik Tegnér; Wrangel, som i sina Värmlandsböcker rätt utförligt skildrat honom, antyder möjligheten att han aldrig kommit den Lagerlöfska familjen nära och att hans namn ej oftare nämnts där. Selma Lagerlöf berättar själv huru hon under sin ferievistelse i hemmet hörde sin far förtälja om en ovanligt intagande ungdomsbekant, som besatt alla tänkbara gåvor i ovanlig grad; han kunde sjunga improviserad vers, komponera musik, hålla tal, dansa, och vad han tog sig före skedde med mästerskap, så att alla rycktes med. Hans genialitét nådde sin höjdpunkt under inverkan av ädla drycker; han blev dock aldrig mera än informator på ett värmlandsbruk. När han älskade var han oemotståndlig! Detta samtal tycks ha ägt rum i början av 80-talet. Förebilden till Gösta Berlings saga tyckes således verkli-
- ↑ Sedan detta skrivits har författarinnan i »Troll och människor» lämnat ytterligare upplysningar om detta ämne.
