Gösta Berlings like i äventyrens mångfald, i trots och i nycker, skiljer han sig från honom till hela sin karaktär; han aktar medlen föga, när sinnet rinner på, ångrar ej en oöverlagd och dum handling och blir slutligen, om ock utan alltför stark motivering en vrångbild av en människa, kejsare i egoismens rike.
Gösta Berling är starkast och svagast bland människor — — — svagast är han gent emot det svaga könet. Han är vår litteraturs störste don Juan; don Juan-eposets odödlige skald har nog även här spelat en roll och den nordiske arvingen får härigenom ett sydländskt skimmer över sig. Hela denna böjelse för livets festivitas, för dess förgyllning med sång och musik, med upptåg och lustigheter, nöjenas yra dans längs den smala sjön Löven — allt erinrar om ett karnevalståg vid det blåa Medelhavets stränder, är en hymn till Dionysos och Pan, en hymn till lyckan, till livets överdåd, dess oändliga rikedom och vårlikt sprudlande källor. Och i têten för hela det virvlande tåget vid fiolers och flöjtars låtar stormar Gösta Berling, en ny Fredman, ännu ett svenskt snille som förspiller sitt liv med att kämpa mot den svenska tyngden och torkan, tråkigheten och ödsligheten. Förspiller? Äro ej dessa muntra musikanter, dessa lyrikens och jublets majgrevar lika rika och värdefulla för oss och vår kultur som den flitige arbetaren vid skrivbordet eller i ateljén? De äro ju vår kulturs unga sångfåglar, de sväva kring och sjunga för oss en vår och dö sedan för att leva i evighet.
Om man tänker på det utländska inslaget hos Värmlands befolkning, på milda havsvindars bud, på den omständigheten att Sverige genom sitt delta-
