Sida:Nordiska Essayer.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

116

gande i de napoleonska krigen fördes samman med kontinentens stora folk och händelser, om man betänker att romanen vill skildra provinsens liv och seder efter det stora kriget förstår man ännu bättre detta sydländska drag.

⁎              ⁎

I inledningen är hänvisat till vilken stark skönhetskänsla den värmländska befolkningen förfogade över och hur högt man skattade den kvinnliga skönheten. Det finns därför intet som hindrar att man i lika hög grad värderar den manliga tjusnings­kraften, och om man i stället för Gösta Berling och alla hans erövringar sätter en kvinnlig skönhet, förstår man måhända att teckningen av hans figur även är inspirerad av en hel generations skönhetskänsla.

I sin egenskap av don Juan förnekar Gösta Ber­ling dock ej sin svenska börd. Det är sant, att det någonstädes yttrats om honom att han inte länge kan sörja för en kvinnas skull, och hans kärlekssorg lägger sig verkligen lätt nog, men vissa upplevelser gömma sig dock kvar på djupet av hans själ. Han har aldrig helt övervunnit sin kärlek till Ebba Dohna, som för hans skull går ur livet, och var han misslyckas i sin längtan att vinna en åtrådd skönhet som Marianne Sinclaire, blir hela hans livsföring vildare med en underström av förtvivlan över kavaljersrollen.

Det största utrymme har författarinnan lämnat åt skildringen av hans kärlek till grevinnan Elisabeth Dohna, greve Henrik Dohnas maka, och allra renast speglar sig i deras historia Selma Lagerlöfs eget